Mysig afton
Kvällen har tillbringats hos Grishydler med skratt och värme djupt ner i magen. Vi tog en promenad upp mot Romberga först, med Nattis dator inlindad i en handduk och nerstoppad i et stor röd väska. En datatekniker skulle laga den. Väl i krokarna kikade vi in hos lilla Mikael Takacs.
Åt Toscansk tomatsoppa ala Kelda med mozzarellaost och vitlöksbaguetter sen. Med hallon och kessela vanilj till efterrätt. Gott. Fick samtalskort av mamma tidigare som vi pratade igenom. Samtal. Skratt. Allvar. Djup. Yta.
Tack för ikväll och godnatt!
2011-10-28 @ 23:54:53
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Gediget
Ibland kan jag sakna den här vardagsutsikten på väg hem från universitetet.
2011-10-26 @ 22:27:37
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
En söndagsförmiddag i oktober
2011-10-24 @ 13:32:05
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
GRATTIS -
till den här lilla puman som fyller 23 år idag!
2011-10-21 @ 15:48:31
Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()
Just
I våras gick det att program på trean som gick ut på att familjer som var väldigt olika varandra skulle visa varandra var det brukade semestra. Efter ett sådant program blev den här dikten till.
Kokt eller stek
Vi. Vi de där människorna som inte har råd att åka till Tanzania.
Som får den där sista minuten-resan som blev kvar. Om den blev kvar.
Annars hamnar vi på Ullareds camping. Det blir så.
Vi. Vi de där människorna som skrattar åt hälsosam mat.
Som väljer Eldorados tortillabröd till tacosen och tar en cigarett efteråt.
Vi finns och vi lever. Precis som vi är.
Just där vi är.
2011-10-19 @ 13:33:14
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
Den logiska positivsmen.
För en vecka sedan var jag fast i mitt arbete. Helt fast, på ett sätt som jag aldrig varit med om förut. Jag kunde inte öppna upp mina tankar och tänka utanför det som stod på papperna. Jag kunde inte utveckla någonting av den forskning som redan fanns. Jag kunde inte tänka utanför en enda siffra eller bokstav utan det som stod var det som var. Det var en blind sanning som jag inte kunde göra något åt. Min hjärna fastnade i det som redan var skrivet av någon annan, någon annanstans. Uppsatserna jag läste för att få information pekade åt samma håll. Det var inget nytt spår någonstans, inga igensnöade heller. Det var rakt fram och tillbaka igen som gällde. Där folk redan hade åkt förut.
Nu en vecka senare har jag förstått varför det var så. Jag skrev om ett bedömningsinstrument som är baserat på evidensbaserad kunskap. Alltså 20-talets positivism. Det som hände mig var precis det som är konsekvenserna av det evidensbaserade arbetet. Dess farhågor. Metoder, tankar, lösningar blir enfacietterade. Människor fastnar i ett spår utan att förstå det själva. Det som är rätt anses vara rätt utan att någon förstår att det kan inrymmas kritik. Utvecklande stannar upp eftersom att det kräver extremt uddatänkande för att fortsätta framåt en liten bit. Precis som Einstein en gång vågade tänka utanför verifikationsteorin som var det samhällets sanning. De analytiska påståenden var sanningen, alltså de logiska som att en kvadrat har fyra hörn. Men de syntetiska påståendena skulle testas, verifieras för att få vara kvar, att det regnar idag eller att det är fyra runt bordet som varit på toaletten. När de inte gick att testa så existerade det inte. Det som fanns i människor, människors tankar, känslor och sinne var ologiskt. Tolkande skulle bort då. Tolkandet är borta idag. Precis som för mig för en vecka sedan. Så tydligt, så verifierbart. Men utan test. Jag ljuger väl således.
2011-10-17 @ 10:13:30
Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()
Inflyttade
Nu har vi bott på Bergsgatan 24 i en och en halv vecka. Vi trivs bra och har börjat få iordning lite grann nu iallafall.
Jag sitter och pluggar. Skriver om BBIC och dess inverkan på barns delaktighet i barnavårdsärenden. Jag behöver kontextualisera det till kurslitteraturen och det har inte varit det lättaste hittills. Det går minst sagt trögt. Har funderat på att byta ämne flera gånger. Blir tokig på det här nämligen. Skriver dikter om det istället. Det är roligare.
Barnets oändliga talan
De hör inte.
De stänger av och låter sig inte beröras.
Genom skriken och andetagen finns ingenting.
Rösterna lägger sig,
och hon står där med fötterna i sten.
Ett litet barn utan talan, utan skrik, utan viskningar.
Ingen som lyssnar.
Men när de ställer sig på knä och tittar rakt fram dyker hon upp framför dem.
Tills dess rycks det i kjolen.
- Dummer. Tjugo minuters eftertanke i trappan.
Kom fram när du är snäll.
Vill inte.
Var det någon som pratade?
Det hörs inget.
Finns det någon där?
Nej, ingen.
2011-10-12 @ 14:54:54
Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()
