Josefin

Den logiska positivsmen.

För en vecka sedan var jag fast i mitt arbete. Helt fast, på ett sätt som jag aldrig varit med om förut. Jag kunde inte öppna upp mina tankar och tänka utanför det som stod på papperna. Jag kunde inte utveckla någonting av den forskning som redan fanns. Jag kunde inte tänka utanför en enda siffra eller bokstav utan det som stod var det som var. Det var en blind sanning som jag inte kunde göra något åt. Min hjärna fastnade i det som redan var skrivet av någon annan, någon annanstans. Uppsatserna jag läste för att få information pekade åt samma håll. Det var inget nytt spår någonstans, inga igensnöade heller. Det var rakt fram och tillbaka igen som gällde. Där folk redan hade åkt förut.

Nu en vecka senare har jag förstått varför det var så. Jag skrev om ett bedömningsinstrument som är baserat på evidensbaserad kunskap. Alltså 20-talets positivism.  Det som hände mig var precis det som är konsekvenserna av det evidensbaserade arbetet. Dess farhågor. Metoder, tankar, lösningar blir enfacietterade.  Människor fastnar i ett spår utan att förstå det själva. Det som är rätt anses vara rätt utan att någon förstår att det kan inrymmas kritik. Utvecklande stannar upp eftersom att det kräver extremt uddatänkande för att fortsätta framåt en liten bit. Precis som Einstein en gång vågade tänka utanför verifikationsteorin som var det samhällets sanning. De analytiska påståenden var sanningen, alltså de logiska som att en kvadrat har fyra hörn. Men de syntetiska påståendena skulle testas, verifieras för att få vara kvar, att det regnar idag eller att det är fyra runt bordet som varit på toaletten. När de inte gick att testa så existerade det inte. Det som fanns i människor, människors tankar, känslor och sinne var ologiskt. Tolkande skulle bort då. Tolkandet är borta idag. Precis som för mig för en vecka sedan. Så tydligt, så verifierbart. Men utan test. Jag ljuger väl således.

Inflyttade

Nu har vi bott på Bergsgatan 24 i en och en halv vecka. Vi trivs bra och har börjat få iordning lite grann nu iallafall.

Jag sitter och pluggar. Skriver om BBIC och dess inverkan på barns delaktighet i barnavårdsärenden. Jag behöver kontextualisera det till kurslitteraturen och det har inte varit det lättaste hittills. Det går minst sagt trögt. Har funderat på att byta ämne flera gånger. Blir tokig på det här nämligen. Skriver dikter om det istället. Det är roligare.

Barnets oändliga talan

De hör inte.
De stänger av och låter sig inte beröras.
Genom skriken och andetagen finns ingenting.

Rösterna lägger sig,
och hon står där med fötterna i sten.
Ett litet barn utan talan, utan skrik, utan viskningar.
Ingen som lyssnar.

Men när de ställer sig på knä och tittar rakt fram dyker hon upp framför dem.
Tills dess rycks det i kjolen. 

- Dummer. Tjugo minuters eftertanke i trappan.
Kom fram när du är snäll.

Vill inte.

Var det någon som pratade?
Det hörs inget.
Finns det någon där?
Nej, ingen.

Framsteg

Sådär, ena arbetet är färdigt. Jag har andats lite grann och sprungit ett varv i gånstaspåret. Nu börjar jag med nästa.
 

Betydelse

Jag pluggar vidare. Det går framåt. Tror jag. Ungefär nu hade jag vid en vanlig kurs tyckt att det vore ganska skönt att jag har kommit halvvägs på arbetet och försökt köra på för att få det klart, men så är inte läget. Att veta att det ligger två uppsatser till framför mig som måste tas itu med känns inte skönt. Inte någonstans.

Men jag får vara hemma. Och jag ska flytta till en tvåa tillsammans med John snart. Det är värt alla dessa timmar letandes i EBSCO och kurslitteratur med skrivandet i fokus.

Och jag ska inte klaga. Det finns så mycket elände och sorg. De här två dikterna skrev jag efter attacken på Utöja i somras.

Vedervärdigt

Minutiöst bedragande.
Livet togs ifrån av hatet.

Men kärleken omnämns.
Hos den vackra pojken. I den där kramen. Hos flickan med drömmar.
Låt de leva vidare. Tills det andra har tystnat.

Så kan vi bekämpa det onda.
Föralltid tillsammans.
Idag, inatt och imorgon.

Sorgearbete

Med en spricka. Med en tår. Med en klump av förtvivlan.
Igår dansade vi.
Idag gråter jag bara.

Jag minns det där fina, men bara som en skugga.
Som ligger här och gnager hål på täcket.
Det värmer inte alls längre.

Jag ropar. Jag skriker.
Vart är du? Och varför svarar du inte?

Andhämtningarna blir fler. Fast egentligen färre.
Maten är äcklig. Livet bestört. Förstört.

Men tack för kramarna.
När tiden faller in kanske jag kan säga det högre.
Till dess får ni tyda mina viskningar.
Hoppas ni hör.

Studerandet

"Storm (2009) beskriver att individers chanser att kunna uttrycka sin identitet påverkas av den omgivande kontexten som dessa befinner sig i. När en person flyttar till ett särkilt boende är det olika faktorer som spelar in för hur denne kan uttrycka sin egen personlighet och individualitet." 

Ja..roligare har jag ju haft det en fredagskväll.  

Som här:

Stresstid

Jaha. Stressen börjar angripa under huden mer och mer. Det är mycket nu. Väldigt mycket. Det här har jag inte tid med egentligen.

Det här känns mysigare. Glädjebild.

Murrväder

Det regnar. En sådan här dag är det härligt att inte börja förrän klockan ett och ligga ensam kvar i sängen med regnet smattrande mot fönstrena.

Förresten, på tal om ingenting, tycker jag väldigt mycket om den här människan brevid mig på bilden. Fina, älskade Natta. 

Gemytlig dager

Läsa böcker idag var det. Läsa böcker idag blev det inte. Istället började dagen i Ulunda. Mormor och farmor satt och spelade ett parti alfapet när vi anlände. Det är så härligt hos mormor. Dricka kaffe och äta kakor och bullar vid bordet framför vedspisen. Pappa var iväg och hämtade ett till lass ved, ett hade de redan hunnit med. När han kom tillbaka gick vi alla ut i "vebonn" och började stapla. Mysigt tyckte jag.

Vi lånade bilen sen, vår har ingen dragkrok. Åkte iväg till Åkersberga för att hämta soffan. Nu vill jag bara flytta in och fixa iordning. Har ju egentligen aldrig haft en riktigt egen lägenhet på riktigt. I Umeå var den första helt möblerad med Helge och Evas föräldrars gamla möbler och på Flintvägen var det Bostadenmöblerna som gjorde sitt. Men nu får vi flytta in med bara vårt egna.

På kvällen sen åkte vi iväg till Sandvik och åt tacos. Tända ljus överallt och ett nylagt golv i vardagsrummet.

Söndagsmys i höstens antågande.

 
Här är soffan. Den är lite ljusare än bilden visar. Snodde den rätt av från blocket.

 

Klister

En "ledig" söndag. Att vara student innebär att man alltid måste sätta ordet ledigt inom citationstecken. För det finns ju den där boken att läsa, den där sammanfattningen att skriva, det där PM.et att börja på och det där seminariet att förbereda sig till. Jag ska försöka göra lite av det där idag. Sätta mig in i boken om genus i omsorgens vardag och filura fram ett problemområde.

John vann förresten partyhatt-tävlingen på sin kläggesittning igår.

En tripp i augusti.

Ballong

Sitter på Widegatan, tjockar chips och dricker cola. Har precis "köpt" en soffa via blocket. Ingen aning om John blir lika nöjd som mig men jag ville ha den.

Chipsen kallar.

Förresten, vad underbart det var här på bilden. En juli-dag med Julia.  

 

Arbetsdag

Det blidde inget sänghämtande i Uppsala för min del. De ringde för en kvart sen och frågade om jag kunde jobba delad tur idag istället. Så nu har jag ätit upp min frukost och klätt på mig. Dags att åka.

Vi ses.

Dagen

På Malins äldreboende har jag befunnit mig sedan klockan tre i eftermiddags. Jennifer ambulerade, tjoho utbrast jag. Jag har jobbat fram och tillbaka där i fem år nu. Det har blivit en lång tid. Det är enbart tre stycken tanter kvar som har bott där sedan min första tid som nervös inskolningstjej. Jag trivs och har trivts bra där. Jag har lärt mig så mycket. Om att vara gammal och inte förstådd. Om att skratta enda längst ner ifrån magpartiet tillsammans med tant 98 år. Om att se och hålla handen, lyssna och ta in. Om hur järntabletter luktar i avföringsform. Om anhörigas sorg i livets slut. Om hur viktigt det kan vara att komma ihåg den där mjölken i kaffet till just hon. Om sjukvårdens sobril och stesolid utskrifter till allt som inte går att sätta plåster på. Om ensamhet i sin yttersta form men också om gemenskap i allra högsta grad. Om dragsspelsklubben inverkan på gubbe 85. Om religion, tandvärk, norrlands innersta inland, dammtussar under sängen, fiskeaffärer, kaffekask, tystnad och "nu kommer det nyheter" på tornedalska. Helt och kort och gott om livet. 

Jag hann se lägenheten vi ska flytta in idag också. Jag och John hade en bokad tid med en EHB-arbetare på förmiddagen. Vi skulle få byta tapeter i hall och vardagsrum också. Tack sa jag.

Efter lägenhetskollen åkte vi till Västerås. Vi skulle kolla om det fanns kakeldekor någonstans, så att vi kunde täcka iför de fula rosa kakelplattorna som satt som en bård på toaletten. Vi smög in på Ikea, hamnade på fyndhörnan och hittade en nedsänkt 160-bäddmadrass. Precis en sådan vi tänkte köpa. Perfekt. Imorgon ska vi hämta sängen.

Förresten har jag köpt ett morotsträd till Nelson idag.

Dunk

Nelson springer runt mina fötter när jag sitter vid köksbordet. Runt, runt, runt, runt, vända håll i luften, runt, runt, runt, runt och vända håll i luften igen. Jag sitter still. Har sovit en halvtimme. Blir helt slut av torsdagarna i Stockholm. Föreläsningen på förmiddagen var väldigt intressant och jag gillade föreläsaren starkt. Det nya barndomsparadigmet (barndomssociologin) skrev jag som överskrift i mitt anteckningsblock. (NU ÄR JAG RIKTIGTHIMLAIRRITERAD FÖR MELLANSLAGSTANGENTEN GÅR SÅHIMLA TRÖGTATT TRYCKA NERFÖR ATT DET VERKAR LIGGA EN SMULA DÄRSOMINTE GÅR BORT.JAG FÅR NERVSAMMANBROTT SNARTOCH DET ÄRINTE ROLIGT ATTSKRIVA VIDARE EFTERSOM DEN JÄVLATANGENTEN VÄGRARSAMARBETA MED MIG!!!)

Realitet

Åter en föreläsning i ett litet konferensrum i socialhögkolans korridorer är avklarad. Idag pratades det om äldre och etnicitet. Nu ska jag bege mig ner mot bibblan snart. Sitta intill Jan Fridegård och dricka femkronors automatkaffe med en bok i skolsocialt arbete framför mig. Förhoppningsvis utan att somna.

Förresten har jag en tendens att kluddra ner dikter i mitt anteckningsblock när jag sitter på förläsningar. Om det som sägs fast med mina funderingar och tankar kring det. 
 
Den här är från en föreläsning om kvantitativ metod och positivismen i vintras:


Kvantfysikens konsekvenser

Är det där du?                            
I det där du säger.

Du misströstar tankens eget flygande.
Du noterar rättfärdigheten i att vara korrekt.

Motsvarigheten finns i livets mitt.
I allt som skrattar och ler.
I allt som gråter och slåss.

Mitten ryms inte i en atom.
Mitten finns i ett andetag.
Utan förklaring.

Feminismens undergång

Mia Skäringer. Tack för att du finns i en tid när Svenska hollywoodfruar är allas favoritprogram på måndagskvällarna. Tack för att du finns i en tid när kampen om självständighet dog ut i samma andetag som Carolina Gynning vann allas hjärtan med en "egenskriven" bok. Tack för att du finns i en tid när Sex and the city boxen säljer i massupplagor för 666 kronor. Tack för att du finns i en tid när det är fint att baka stora hemmagjorda kanelbullar till sin sambo som slutar snart. Tack för att du finns i en tid när kläder till små flickor blir mindre och mer rosa. Tack för att du finns i en tid när Maria Montezami lockar vintertrötta svenskar att åka på en knullresa med Ving. Tack för att du finns i en tid som vi trodde slutade snart men som började om. Helt utan att någon märkte. Tack för att du finns i en tid när det är omodernt att vara feminism. Det är lite småfult och rent av äckligt. 1970-talet är inte 2010-talets modeikon. Viljan och glöden är borta. Men vi dricker rött vin. För att bli fulla och extra söta. Tack Mia Skäringer för att du visade de hypnotiserade svenskarna att det finns stake kvar. Att världen kan vara vacker utan läppstift och stringtrosor. Och att vi inte behöver vara beroende för att känns oss bra.

Tack för att du ger oss det. Du är så jävla bra.

Distansförhållande

Såhär såg många Umeåkvällar ut.

Det åskar

Idag var jag och fikade på stan med Nattis och Natta. Myspys. Gjorde även en rundvandring inne på bergvreten för att hitta Nattis mamma. Hittade dock bara en annan mamma istället, nämligen svärmor Maggan. Senare var jag barnvakt åt älskade Sveisen.

Nu sitter jag på Widegatan. Skulle promenera med Nattis men vädret verkade vilja något annat. Våra mobiler synkar inte varandra så bra, eller på klarspråk är min lånade telefon av John kass och folk får inte tag i mig. Blä på den.

John är förövrigt på nollning just nu, eller rookieveckor som de kallar det på MDH. Jag ser tillbaka på vår nollning och saknar den tiden. Det var otroligt roligt.

Ska gå och gulla lite med min lilla Zlatti nu. Han kom tillbaka efter 25 dagar.

Vi höres vidare.

Le

Idag har jag jobbat. På Malin. De ringde från Brogårdens akut och utredningshem häromdan och frågade om jag kunde jobba där nu i helgen. De hade ont om personal och hade fått mitt nummer från Nyckelgården. Jag hade ju dock sagt och lovat att jag skulle jobba på Malin hela helgen. Fan att jag är plikttrogen. Hoppas de ringer någon gång igen.

På onsdag ska jag till mitt första upprop på Stockholms universitet någonsin. Det ska bli spännande. Det slog mig precis att det blir mitt tredje universitet jag går på. Uppsala, Umeå och Stockholms universitet har haft besök av mina fotsteg. På onsdag är det iallafall först introduktion på en kurs som heter något i stil med "äldre i välfärdssamhället". På torsdag ska jag på intro på de andra två, "skolsocialt arbete och elevhälsa" och "barn och unga, sociala problem och perspektiv". Jag ska läsa 150 % första delen av hösten, det är tre stycken 7 ½ poängs kurser. Det får gå. Jag ska ligga i som sjutton. Det blir inte mycket vila för min del fram till den tredje november. Men det är mycket självständigt arbete så jag kan lägga upp det lite som jag själv vill. I värsta fall får jag ta omtenta och plugga till den under andra delen av hösten när jag bara läser 50 %. Sen är jag socionom. Coolt.

Imorgon ska jag vara barnvakt åt denna fantastiska lille skruttetuss. Puss på er.

Riga