Den logiska positivsmen.
För en vecka sedan var jag fast i mitt arbete. Helt fast, på ett sätt som jag aldrig varit med om förut. Jag kunde inte öppna upp mina tankar och tänka utanför det som stod på papperna. Jag kunde inte utveckla någonting av den forskning som redan fanns. Jag kunde inte tänka utanför en enda siffra eller bokstav utan det som stod var det som var. Det var en blind sanning som jag inte kunde göra något åt. Min hjärna fastnade i det som redan var skrivet av någon annan, någon annanstans. Uppsatserna jag läste för att få information pekade åt samma håll. Det var inget nytt spår någonstans, inga igensnöade heller. Det var rakt fram och tillbaka igen som gällde. Där folk redan hade åkt förut.
Nu en vecka senare har jag förstått varför det var så. Jag skrev om ett bedömningsinstrument som är baserat på evidensbaserad kunskap. Alltså 20-talets positivism. Det som hände mig var precis det som är konsekvenserna av det evidensbaserade arbetet. Dess farhågor. Metoder, tankar, lösningar blir enfacietterade. Människor fastnar i ett spår utan att förstå det själva. Det som är rätt anses vara rätt utan att någon förstår att det kan inrymmas kritik. Utvecklande stannar upp eftersom att det kräver extremt uddatänkande för att fortsätta framåt en liten bit. Precis som Einstein en gång vågade tänka utanför verifikationsteorin som var det samhällets sanning. De analytiska påståenden var sanningen, alltså de logiska som att en kvadrat har fyra hörn. Men de syntetiska påståendena skulle testas, verifieras för att få vara kvar, att det regnar idag eller att det är fyra runt bordet som varit på toaletten. När de inte gick att testa så existerade det inte. Det som fanns i människor, människors tankar, känslor och sinne var ologiskt. Tolkande skulle bort då. Tolkandet är borta idag. Precis som för mig för en vecka sedan. Så tydligt, så verifierbart. Men utan test. Jag ljuger väl således.
2011-10-17 @ 10:13:30 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()
